något som slutar och något som ingen vet

är jag slampig med mina känslor?
ibland undrar jag. eller nu såhär i efterhand undrar jag. hur kunde jag bli så upp i det blå över mustachen? Det var ju uppenbarligen inte gemensamt. Och det var ju sådär kul att upptäcka.
Vi hade något av ett drama som tog fart ur min högtidsångest, där jag inte ville berätta mina mörkaste dummaste hemskaste tankar men efter en del övertalning gick jag med på att börja och sätter man igång finns det ingen hejd, då kommer det som en lavin. Där och då lägger mustachen benen på ryggen och säger att "det vore väl bäst om vi bara var som choacher för varandra", och "inte typ ihop eller så". I det ögonblicket ville jag inget hellre än att bara dra därifrån. Men han håller mig kvar och vi snackar. Han grinar och visar någon slags tillstymmelse till (mentala)känslor för mig för första gången. Jag går därifrån och hem till doktoranden och polisen med en ganska lugn känsla i magen över att det nog ordnar sig ändå. Det är jag som har lilla bollen om hur vida jag vill träffa honom igen eller inte. Det är så jag tänker. Sen om jag vill putta bollen till honom är det upp till honom och oss att fixa det.

Så, efter helgen ringer jag upp och tänker kolla hur läget är. Han föreslår att vi ska ses. Jag tänker att det kan ju vara bra att snacka och kolla hur det känns innan jul/nyårshelg då vi båda kommer vara borta från stan ett tag. Så även om jag under telefonsamtalets gång känner mig osugen på hela grejen så säger jag att visst vi kan väl ses, tänker att så ser vi hur det känns.
Väl där är han lika tindrande som vanligt, stryker mig över ryggen och vi småbråkar busar och kramas. Vi hamnar på hans rum och i hans soffa och ja jag vill hångla men när vi gör det blir jag så otroligt avtänd för hans mun är över hela mitt ansikte och han är så på att jag känner mig kvävd och obekväm. Jag vill inte ligga. Jag stöter honom ifrån mig och han reser på sig. Jag säger att jag är rädd att jag är något temporärt för dig. Och då brakar det loss. Jag får veta att hans intention med mig aldrig var att se mig som nåttslags flickvänsmaterial. (Hur kan man då bete sig som om man är ihop från dejt ett?) Att han ansåg att vi gjorde slut där och då innan helgen. (Hur kan man då bete sig som "vanligt" när man ses igen?) Jag blev arg, kände mig oändligt lurad och till råga på allt hade han mage att tycka synd om mig. Jag ringde doktoranden, hon var i familjehemmet och det sista jag ville var att åka hem och grina ensam i kudden.

Jag tänkte igenom mina utvägar. När jag gick på vagnen ville han kramas hejdå. Jag skakade bara på huvudet och drog. Gick av två hållplatser senare, tog upp telefonen och slog den stadiges nummer. Tanken hade formats i mitt huvud redan när jag fick veta att doktoranden inte var hemma. Jag tänkte att det kan vara den sämsta planen i hela världshistorien. Det var det första jag sa till den stadige med gråten i halsen. Han skrattade och listade sen ut hela situationen. Där och då byttes min sårade ledsenhet och tilltufsade självbild ut mot en förbannad och stolt. Han mötte sen upp mig i -15 med en flaska whiskey och en stor kram. Sa åt mig att jag var grym som vågade investera känslor i människor, sa åt mig att halsa och sen promenerade vi.

/Fröken D