da pillz

kära fuckbook.

för ganska exakt tio år sen började jag äta p-piller. om några år har jag gått på mina piller längre tid av mitt liv än vad jag inte har det.

det var en vårdag, jag kommer precis ihåg hur det kändes, som jag fick min mens. några dagar innan hade jag vaknat mitt i natten med ett fruktansvärt magknip och satt vid köksbordet i pappas knä. han vaggade mig och sa att det nog skulle gå över snart. mamma tittade oroat på mig för ingen av dom förstod vad det kunde vara, jag var ju bara tio. men sen den vårdagen har den magsmärtan återkommit en gång per månad. i början var det två-tre helvetiska dagar av spyor, gråt och sängliggande. mamma skickade mig till skolan men några timmar senare skickades jag hem av någon orolig lärare som tycket jag var lite för likblek och som inte kunde se mig svettas och bita ihop käkarna av smärta.

man skickade mig till en åldrig skolsköterska som sa mig att det inte fanns något att göra mot smärtan annat än att vänta tills du får barn, då går det över, om inte alvedon hjälpte. hey jag är ett barn.

åren gick, i början fick jag voltaren som då var receptbelagt men som ändå inte bet och om jag ens fick i mig dom utan att spy upp dom så deckade jag av. sen fick jag stolpiller som bedövade halva kroppen och som nästan var obehagligare att använda än vad det var att stå ut med smärtan. så blev det någongång i högstadiet. jag bodde hos pappa i vårt gamla hus där han fyra år tidigare hållt mig i knät och sagt att allt skulle bli bra. tidigt på morgonen kände jag den välkända värken i ryggslutet och fjortorårgammalbestämmersjälv stannar hemma i sängen.

riggar snabbt en spann bredvid sängen, ställer ett vattenglas bredvid och intar ostbåge-position med kuddar och täcken runt mage och rygg innan smärtan tar över och hindrar en från att gå upprätt i två dagar. pappa kom upp till mitt rum och undrade varför jag låg kvar och inte gick upp till skolan. med sammanbitna tänder och genom kudden försöka pressa ut förklaringen om mensverk till sin pappa fjortonårgammalmedpinsammaföräldrar. några timmar senare och värken har stegrats med kvidande och gråt och en desperat pappa med fjortonårkansjälvmensontdotter ringer en läkare.

några dagar senare gick jag och min mamma dit. av honom fick jag mina pillz. negativovilligmamma men väldigt entusiastisk fjortonårgemigbefrielsedotter tog tacksamt i mot receptet. till min förtvivlan fick jag veta att jag var tvungen att genomlida smärtan en gång till innan jag kunde börja äta mina piller som skulle ta bort den. men. enda sedan den sista smärtan har jag aldrig känt den igen. annat än i små doser, men det tas lätt bort med en ipren.

men. som Carrie skulle ha uttryckt det. I coldn't help but wonder hur mitt liv skulle sett ut utan pillren? dom ger ju biverkningar. deprimeringar, humörsvängningar, uppfuckade hormoner.. hade jag haft mindre boobs? hade jag mått annorlunda under tonåren? vart en gladare unge? och hur i helvette ska jag någonsin skaffa ungar. om jag nu kommer vilja det om några år typ tio eller så. hoppas på att man är fertil som fan och hålla tummarna för första försöket, eller tvingas återuppleva den sköna kräksmärtan igen och igen och igen? men mest undrar jag hur jag rent psykiskt skulle må utan dom. egentligen, under min hormoniella upfuckning sen barnsben, kanske jag inte alls är en deppig jävel. jag kanske inte alls skulle få anfall av gråtihalsen på ica för att pengarna inte räcker till den där osten, kanske inte skulle bli folkskygg och osocial i perioder.osv.
vem skulle jag vara utan dom där jävla pillren?

och samtidigt, jag trivs ju med mig själv rätt bra ändå, så spelar det egentligen någon roll..? dom kanske inte ens har en större inverkan på mitt lilla huvud. med tio år från närmsta minnesbild så går det inte heller att jämföra.

mina pills har också vart en bov med i dramat då jag väl har haft kondomsex sådär femgånger i hela mitt liv. jag har själv varit den största boven och många gånger viskat, det behövs inte jag knaprar piller.. enda gången jag använt kondom, vad jag minns, var på en festival. med den dåvarande, syntharn, vi skaffade kondomer där, för vem vill ha sperma i sin sovsäck?

men så länge tack trionetta och trinordiol för att jag kan leva livet, nu väntar vi bara spänt på det här med det mytomspunna manliga p-pillret.

/Fröken d