upplevelser från en hållplats

fröken d gråter inte över känslor och jobbiga situationer. hon gråter inte över livet, kärleken och allting. hon gråter definitivt inte över pojkar. i alla fall gråter hon inte så det syns. hon gråter inte på cykeln hem från jobbet. hon snorgråter inte i kudden mitt i natten med stora sminkfläckar kvar på morgonen. hon gråter inte mitt framför sin kombos ragg mitt i natten. och inte alls på sin kombos axel.

det jobbiga som hände den där natten med den där flickan grät hon däremot inte alls över. inte när det hände. inte mitt i allt ihop. då var hon stark. då stod hon emot, då tog hon emot hjälp från omvärlden och höll sin mark. höll ihop trots att hon grät. hon som jag hånglade med i väntan på hennes spårvagn. när en kille försökte få våran uppmärksamhet. började hojta och tjoa där i sin ensamhet i busskuren. någon, jag vet inte vem bad honom låta oss vara. det gjorde han inte. han fortsatte. och tillsist råkade jag möta hans blick när jag tittade upp. och frågade honom vad han ville. "vill ni gå på duschfest med mig?" vräkte han ut sig. jag gav honom en lång blick och min vana trogen svarade jag att han nog kunde räkna ut det med lilltån. när han inte kunde det svarade jag kort och gott nej. men han slutade inte. hade en utläggning om huruvida någon av oss var bi och någon var lesbisk och därför borde vilja gå med honom på duschfest. sen började han orda om den här personen som hade bett honom låta oss vara, att han hade tyckt att han inte skulle fråga oss. och jag höll med och sa att "det borde du inte ha gjort nej." men han kunde inte för sin vildaste fantasi förstå varför han skulle ha låtit bli. min hjärna hade nyktrat till såpass att den var kvick med orden och jag slängde käft med honom ett par ord till innan vi flyttade oss så vi skulle slippa se honom.

så vi sitter på en annan parkbänk, hon kysser mig med båda händerna runt mitt huvud och det kittlar lite lite längst in i maggropen. mitt i ett andetag ser jag att han kommer gående förbi oss igen och tittar långt på oss. jag försöker undvika hans blick och ignorera honom, men han börjar fråga vad han gjorde för fel. jag svarar honom att jag inte orkar ta det med honom nu. att han bara borde gå här ifrån. han frågar igen. jag svarar. han frågar och höjer rösten. jag svarar. om igen frågar han och tillslut hör jag min egen röst brista då jag skriker åt honom att "gå här ifrån och lämna oss ifred". han slutar inte. han frågar. jag dämpar rösten och använder ord som snälla du, vännen gå här ifrån. plötsligt ser jag hur det brister i ansiktet på honom. han ställer sig framåtlutad och vrålar rakt i mitt ansikte. jag hinner reflektera över att en salivdroppe träffar mig på kinden. nu minns jag inte mitt eget röstläge längre, men jag är säker på att jag inte skriker, jag är lugn helt lugn. tittar på hans metallställning runt hans högra arm. tänker att gör han nått som minsta ansats så är det den armen som ryker. jag ser mig själv sparka ner honom. men jag sitter kvar på parkbänken, henne under min vänstra arm och den högra lyft och pekandes i den riktning jag vill att han ska gå. som från ingenstans dyker det upp en tjej, som ställer sig framför oss och i vägen för killen. och ber honom att gå. mitt minne nu är som ett brus från myrornas krig. jag vet att det sluter upp allt fler som får killen att gå därifrån. ett par stycken kommer fram och frågar om vi är okej. jag är överväldigad över deras kärlek och hjälpsamhet. tack hör jag mig själv säga, tack, åh vad ni är fina mitt hjärta blöder just. jag håller om henne länge, en tår från henne rinner längs min hals. mina ögon är torra. mitt sinne förvirrat över vad som just hände. när vi kom till hållplatsen var det 10 minuter tills dess att hennes vagn kommer och den anländer just som hon kysser mig och torkar sina tårar.

när jag går upp för min backe börjar jag skaka som om jag fryser, darrar och skakar och tårarna rinner. i lägenheten, i mitt rum går jag runt som ett oroligt djur. min kombo och hennes ragg kommer in från balkongen. min kombo märker, trots att hon knapt kan stå på benen, hur det är fatt. jag gråter och går runt runt i rummet och flyttar på saker. hon håller om mig och jag går sönder alldeles. fläckar hennes tröja och hon sätter mig i sin soffa och bäddar ner mig under en filt. jag berättar.

ikväll grät jag igen över alla känslorna. hur rädd jag är för att visa dom. hur rädd jag är för att dom ska förstöra. hur jag rädd jag är för konsekvenser, orsaker, verkan, av att visa hela mig. jag grät över att vara hon som håller emot. som slåss. jag gillar att slåss men jag vill få gå sönder. ibland känns det som om jag hålls ihop av gummiband och hur trasig jag än är så rasar det inte. och det gråter jag över.

Fröken D

hilfe!

omg omg omg omg

hon har smsat mig. just nu för alldeles jättenyss! ååh jag vet inte vad jag ska göra. jag och B diskuterade det här för inte så länge sen. man vill inte alls vara lika hård och kylig mot en tjej som man kan vara mot killar. och jag vet inte vad jag vill.

hon vill ses. typ idag. eller i morgon. jag vet inte vad jag ska säga eller vad jag vill. jag har ju min kollega och allt känns så himla bra med honom just nu. jag vet inte om jag riktigt klarar av att blanda in fler (shit. designern finns ju också.) och om jag kan tänkas råka såra henne. känns som om jag vill skriva ett romanlångt sms tillbaka och förklara allt för henne. men. det är nog inte en bra idé. jag hade aldrig känt mig skyldig att göra det samma för en dude. konstigt. och samtidigt. vad fan ska jag svara henne.

vill jag träffa henne? pallar jag? vågar jag..? klart jag vill. men samtidigt. vågar jag riskera min tillvaro jag byggt mig.

för varje gång jag har glidit ur en period av att ha känt absolut ingenting alls för O så tror jag jag har köttat fast mig själv lite hårdare i dyn. och nu. jag vet, jag sitter rätt fast där. och jag är rädd att jag ska bli blixtförälskad i den här tjejen och vilja släppa allt för typ tre veckor senare känna avsmak och förakt och såra henne värre än jag någonsin kunnat innan.

why är alla ute på landet och på festival?

mvh förvirrad och relationsrädda

Fröken D

VS

jag gillar när jag ligger i soffan och kollar på en svt-dokumentär och har absolut ingenting för mig, och jag får ett sms av min kollega O. jag gillar att han luskat ut (via fejjan såklart) att jag är hemma i stan igen och lite undrande kollar vad jag gör. att han sen dyker upp i fullmc-mundering och lånar min dusch och ligger på min axel i soffan till futurama och en kass film. efter 48 minuer av filmen tröttnade jag och hånglar upp honom. det blir rätt svettigt fort i en soffa av ull. och svängrummet är inte det bästa, så jag släpade upp honom i sängen och han hittade min punkt med sina fingrar och jag kommer mer och på ett sätt som inte hänt på så jävla länge att jag skakar och krampar i hela kroppen, fnittrar och känner samtidigt gråt i halsen. sväljer och ser hans leende och somnar mot hans bröst. gillar att när jag vaknar under natten och vänder på mig så finns han där och drar mig nära sig. håller om mig och luktar mig i nacken.

men jag släpper inte garden. även om jag vill. jag vill komma närmare, men, just nu vågar jag inte. jag vill bara ha det såhär, fint och nära, orkar inte ha relationssnack och ångest. jag gillar våra sms och att vi ses då och då, precis så att jag saknar honom, saknar en arm.

men alltid i menstider så börjar jag tänka, jag saknar även någon att prata med. men bara ibland.

/Fröken D

det där

pssst

jag låg med designern igen. två gånger sen sist.

så ja, min spådom slog vist in. vi är för jäkla bra i sängen.

och med kollegan? jo tack, lite off sådär, han jobbar natt och jag dag och han är på festival och jag bryr mig inte så värst. orka när det finns fler.

dock. det är alltid något som skaver? inte sant? (varför kan man inte bara få ha det lite gött ibland?) men jo. jag saknar något. eller jag saknar det där. det där som gör mig mjuk i magen och som kör om min värld. jag saknar mina bergochdalbanor. jag saknar alla känslor.

men mitt hjärta är slampigt. en vecka är det kollegan, sen tröttnar jag, nu är det designern. men mest vill jag bara ha det där.

/Fröken D

något som slutar och något som ingen vet

är jag slampig med mina känslor?
ibland undrar jag. eller nu såhär i efterhand undrar jag. hur kunde jag bli så upp i det blå över mustachen? Det var ju uppenbarligen inte gemensamt. Och det var ju sådär kul att upptäcka.
Vi hade något av ett drama som tog fart ur min högtidsångest, där jag inte ville berätta mina mörkaste dummaste hemskaste tankar men efter en del övertalning gick jag med på att börja och sätter man igång finns det ingen hejd, då kommer det som en lavin. Där och då lägger mustachen benen på ryggen och säger att "det vore väl bäst om vi bara var som choacher för varandra", och "inte typ ihop eller så". I det ögonblicket ville jag inget hellre än att bara dra därifrån. Men han håller mig kvar och vi snackar. Han grinar och visar någon slags tillstymmelse till (mentala)känslor för mig för första gången. Jag går därifrån och hem till doktoranden och polisen med en ganska lugn känsla i magen över att det nog ordnar sig ändå. Det är jag som har lilla bollen om hur vida jag vill träffa honom igen eller inte. Det är så jag tänker. Sen om jag vill putta bollen till honom är det upp till honom och oss att fixa det.

Så, efter helgen ringer jag upp och tänker kolla hur läget är. Han föreslår att vi ska ses. Jag tänker att det kan ju vara bra att snacka och kolla hur det känns innan jul/nyårshelg då vi båda kommer vara borta från stan ett tag. Så även om jag under telefonsamtalets gång känner mig osugen på hela grejen så säger jag att visst vi kan väl ses, tänker att så ser vi hur det känns.
Väl där är han lika tindrande som vanligt, stryker mig över ryggen och vi småbråkar busar och kramas. Vi hamnar på hans rum och i hans soffa och ja jag vill hångla men när vi gör det blir jag så otroligt avtänd för hans mun är över hela mitt ansikte och han är så på att jag känner mig kvävd och obekväm. Jag vill inte ligga. Jag stöter honom ifrån mig och han reser på sig. Jag säger att jag är rädd att jag är något temporärt för dig. Och då brakar det loss. Jag får veta att hans intention med mig aldrig var att se mig som nåttslags flickvänsmaterial. (Hur kan man då bete sig som om man är ihop från dejt ett?) Att han ansåg att vi gjorde slut där och då innan helgen. (Hur kan man då bete sig som "vanligt" när man ses igen?) Jag blev arg, kände mig oändligt lurad och till råga på allt hade han mage att tycka synd om mig. Jag ringde doktoranden, hon var i familjehemmet och det sista jag ville var att åka hem och grina ensam i kudden.

Jag tänkte igenom mina utvägar. När jag gick på vagnen ville han kramas hejdå. Jag skakade bara på huvudet och drog. Gick av två hållplatser senare, tog upp telefonen och slog den stadiges nummer. Tanken hade formats i mitt huvud redan när jag fick veta att doktoranden inte var hemma. Jag tänkte att det kan vara den sämsta planen i hela världshistorien. Det var det första jag sa till den stadige med gråten i halsen. Han skrattade och listade sen ut hela situationen. Där och då byttes min sårade ledsenhet och tilltufsade självbild ut mot en förbannad och stolt. Han mötte sen upp mig i -15 med en flaska whiskey och en stor kram. Sa åt mig att jag var grym som vågade investera känslor i människor, sa åt mig att halsa och sen promenerade vi.

/Fröken D

Tandborstfailet

Jag brukar halvt på skämt, halv på allvar säga till lover tillika mitt ex, att

-Även om vi ses nuförtiden lite då och då..sover, knullar och myser och sånt därnt så blir det INTE tal om att byta nycklar eller ha tandborstar hos varandra.

Han fattar inte mitt resonemang...

Kontrollfreaket i mig vill mäta relationen lite i sådana saker.

Att nu är vi väl inte för seriösa med varandra? ramlar ner i grälhålet, ledsenhålet och att jag bara ser dig,dig,dig när du inte ser mig,mig,mig. Vi vet efter empiriska undersökningar att det funkar ju inte

vi krockar i våra olikheter och hur vi ser på livet.

Men ligga och ta på varandra är vi jävligt bra på.

Så gjorde jag felet att glömma min tandborste där. (Han har väl i princip en tandborste här eftersom han fick låna min extratandborste en gång..för han får fan inte låna den jag använder..det är äckligt!)

Jag tog extranycklarna och slängde in dem genom brevinkastet, cyklade hem och kom på..

fan..tandborsten!

För att inte tvingas cykla dit igen senare under dan (orka) så köpte jag med mig en ny tandborste.

Så nu är min tandborste där..i hans badrum.

What to do???

Det känns lite jobbigt och är den kvar där kommer säkert någon annan brud låna den och jag tycker sånt är äckligt..!

Kära bullen..vad ska jag göra??

/fröken b

break your heart

big time lol.
fått mail från herr K, han är sårad. och inte nog med det, jag sårade hans vän också.
Men han vill säga förlåt, för han trampade på och "körde sitt eget race. [men] Det hela kändes ganska ansträngt och olönt nu i efterhand. Jag tror inte ens jag tyckte om dig så mycket. Med det menar jag "kär" eller "förälskad". " men jag sårade som sagt hans vän också, eller ignorerade honom och det gjorde jag tydligen för att jag är "rädd, I get it. Jävlar vad du är rädd."

okizaaay!!




/Fröken D


Ps: Det var fröken b som gav mig låten, gissa vad? länken var det enda jag skickade i mitt svarsmail. Ds.

kärlek i småstaden

äter räkor och får vitt vin av mamma. lite stuck in the 90's men gillar det. en fredag i småorten dit jag nu är flyttad. jag och b lever på distans nu. jag kommer inte sitta och kasta kuddar på dumma pojkar i hennes soffa.

lyssnar på Jonathan Johansson och precis när jag kom upp till mitt rum för att götta ner mig under täcket och vara nöjd, så ser jag ett meddelande från svåra H. Han är en gammal bekant från folkhögskoletiden. så stinger en såndär medvetenhet till i mig. här ligger jag, ensam, ute i ett hus snudd på ödemarken. precis sådär långt bort för att inte orka in till stan. precis när andra sätter sig på den där puben och dricker den där ölen. träffar varandra. så ligger jag kvar här. hade han inte hört av sig hade jag inte tänkt på det. då hade det där livet varit sådär på lagom twitteravstånd att jag inte behöver bry mig om det. men nu. nu vet jag att jag hade kunnat vara med, med och träffa dom där människorna, dom där som skulle på nån fest i stan som verkar cool. sån som man kanske skulle ha kul på, som man kanske borde vistas på.

men jag pallar inte.
och mest av allt det enda jag vill ha är lite fin kärlek. nån som kramar mig och stryker mig längs ryggen. och det finns inte där. däremot kan jag ge mig själv det näst bästa. en insvepning i täcket, ett nytt CSIavsnitt och duntofflor. det är mina egenkramar och jag tycker mest om dom just nu. det är dom jag behöver och det är dom jag tar mig.

/Fröken D

det där med att vara ett par

så var det det där.. det där som gör att alla känslor som är med ligger så djupt och så ytligt att jag inte alls kan skriva något om hur helgen var. hur känsliga nerver kan vara utan på huden att sex inte bara är sex. har det i och för sig någonsin varit så bara?
men det kanske kommer. när det har lagt sig lite.

/fröken d

torka och eldningsförbud

hej, fröken d här.
jag vet att jag inte har skrivit på typ en längre evighet. jag ligger nästan tio inlägg under fröken b som är betydligt mer produktiv. även liggaktiv.
för tillfället sitter jag och svettas, ymmigt. det är typ 30 grader varmt i den här stan och hur mycket tvärdrag jag än försökt konstruera så blåser det bara lite lätt på mig sådär ibland.
min sexlust är typ nere på noll. jag vet inte vad det beror på. jag och stadigt har inte knullat på jag vet inte när. jag kan faktiskt inte ens komma ihåg när det var senast. kanske två veckor sen? tre?

det började med att jag fick svamp. jag får det ibland och den här gången gjorde det så förbannat ont. jag smörjde och smörjde och tillslut gick det över, ett litet litet sår var kvar ett tag längst ut, mitt vid öppningen. det tog väl någon vecka och då hade vi nån form av onanisex. ingen penetration, det gick liksom inte. hur mycket jag än ville gick det bara inte. sen precis när min svamp var på upphällningen fick stadigt för sig att nu jävlar skulle vi gå på återbesök för att kolla så att ingen av oss fortfarande hade mykoplasma. så woho, tidigt en morgon besökte vi sjukhuset i den storastaden och vi båda slapp att ha läkare rotandes runt i våra kön, utan fick göra egna små självtest, så som man gör för klamydia. så vi väntar nu på svar. jag undrar mest om dom kunde se nått alls av min sticka pga svamp och diverse svampmedel men men.
jag råkade nog nämna för den lille vännen (som även omnämnts här) hur jag fick göra provet och grabben i fråga verkade inte riktigt bekant med den kvinliga anatomin. han frågade förvirrat om det inte var svårt att hitta mitt urinrör eller nått sånt och jag fick vackert förklara för honom att det är Två hål vännen. två. och det ena är inte Inne i fittan. stackarn. det har iof länge förundrat mig, var fan kissar jag? lätt att hitta urinröret lix, men här har vi en fin bild så nu vet jag nästan iaf.

dessutom så jobbar stadigt nu igen och vi ses mest när vi sover, han går och lägger sig ett par timmar innan jag kommer hem och sover sött när jag kryper ner, inte direkt sexy time då. och inte heller när han kommer hem på eftermiddagen för mestadels har jag hittat på nått annat då eller så är det alldeles för varmt att ingen har någon lust att bli ännu svettigare.

sex är för mig dessutom väldigt psykiskt. fröken b skrev om det här och ja fröken b jag tror alla känner sådär. varför kämpar du mot dig själv? vad kan gå fel om du låter du vara du helt och fullt ut? att stadigt låter mig, denna dramaqueen, sexberoende, kyskhetstorkande, psychobitchiga, gråtande, snorande, besservissiga tönt vara helt och hållet allt, är hans största förtjänst. men det gör även att jag inte konstant går och är tänd på honom. på ett sätt gör det mig förtvivlat ledsen. att inte känna den berusande tändheten för honom så fort han är naken eller tar i mig, det får mig att tvivla, på oss och på mig själv. just nu känner jag det ju inte. den där kåtheten mot honom, fast jag onanerar inte ens, jag är inte ens det minsta kåt. jag kan inte säga vad det beror på. om det är stress, brist på tillfälle, värmen och hettan, att min fitta inte känns okej på grund av svampepisoden, eller om jag bara tappat lusten just nu. kanske är det tillgängligheten? vi brukar ju inte bo ihop, kanske är det de facto att vi plötsligt trängs på 18 kvm och jag hör honom bajsa, han får stå ut med mina fisar, jag får plocka undan våra strumpor och trosor, disken som fort blir till ett massvit berg? är det vardagstrisstressen?
det kan säkert vara allt, det kan säkert vara "normalt", jag har ingen aning, men jag tänker låta det vara. jag kanske ska onanera lite och se hur det känns. jag tror jag drömde om det inatt. ooh jag ska nog porrsurfa.. tihi nu blir vist lite kåt.
over and out.

/fröken d

jag har känslor också

något märkligt inträffade igår.
jag hade ett väldigt givande samtal med lover.
vi gick in på känsliga bitar vi inte pratat om innan.
det handlade om sex mest men inte på ett porrigt sätt. vi pratade bara om sex.
efter vi stängt ner upptäcker jag att jag är våt genom trosorna och ut på bomullsbyxorna.
jag som inte ens känt mig uppkåtad.

tänder jag så mycket på personer mentalt?
det känns så "tjejigt". men varför skulle det vara dåligt att vara "tjejig"?
en av mina största nojjor är att vara en klängbrud. och jag får motarbeta mig själv ibland när jag inte har någon självdisciplin och bara vill ses fast man borde spela lite svår eller, stanna upp och andas och fråga sig vad man vill, klura ut åt vilket håll man vill och inte bara vänta på att den andra ska definiera relationen och gå och vara olycklig i väntan på detta.
det känns som att många kvinnor väntar på detta. väntar på att han ska ta beslut, om han vill eller inte.

jag undrar vad jag egentligen vill och hur mycket jag spelar svår.

jag vill inte vara en brud som fastnar för män (alt kvinnor) jag ligger med. det gör jag inte alltid, inte när jag fylleligger. men när jag inte gör det. då börjar man ju gilla till sist. jag kan inte knulla och vara nära någon, pussa på någon utan att gilla det som är bakom. jag funkar så. jag tänder inte särskilt ofta på bara kropp. och för att slappna av och öppna upp måste det vara någon jag gillar att vara med. någon som får mig att känna mig bra. det behöver ju inte gå så långt att man behöver vara vänner och umgås utanför knullandet, men att man ändå känner sig bekväm. om jag är stängd känslomässigt så blir inte sexet bra,thats it. det är kanske så för alla?
det är ju så det är, men jag vill inte känna så...jag vill vara oberörd och inte bry mig. vara den man inte kan fånga. men ibland faller jag ändå. mot min vilja. jag känner mig alltid "tjejig" så fort jag får mer känslor för någon annan än den har för mig. så jag motarbetar det. spelar sval.
det känns lite löjligt. jag borde sluta vara fixerad över mitt kön och hur jag vill bete mig och istället bara låta det vara som det är.
samtidigt vill jag inte ge hän för det där och gå runt och vara olyckligt kär.

hur gör man?


/fröken b