upplevelser från en hållplats

fröken d gråter inte över känslor och jobbiga situationer. hon gråter inte över livet, kärleken och allting. hon gråter definitivt inte över pojkar. i alla fall gråter hon inte så det syns. hon gråter inte på cykeln hem från jobbet. hon snorgråter inte i kudden mitt i natten med stora sminkfläckar kvar på morgonen. hon gråter inte mitt framför sin kombos ragg mitt i natten. och inte alls på sin kombos axel.

det jobbiga som hände den där natten med den där flickan grät hon däremot inte alls över. inte när det hände. inte mitt i allt ihop. då var hon stark. då stod hon emot, då tog hon emot hjälp från omvärlden och höll sin mark. höll ihop trots att hon grät. hon som jag hånglade med i väntan på hennes spårvagn. när en kille försökte få våran uppmärksamhet. började hojta och tjoa där i sin ensamhet i busskuren. någon, jag vet inte vem bad honom låta oss vara. det gjorde han inte. han fortsatte. och tillsist råkade jag möta hans blick när jag tittade upp. och frågade honom vad han ville. "vill ni gå på duschfest med mig?" vräkte han ut sig. jag gav honom en lång blick och min vana trogen svarade jag att han nog kunde räkna ut det med lilltån. när han inte kunde det svarade jag kort och gott nej. men han slutade inte. hade en utläggning om huruvida någon av oss var bi och någon var lesbisk och därför borde vilja gå med honom på duschfest. sen började han orda om den här personen som hade bett honom låta oss vara, att han hade tyckt att han inte skulle fråga oss. och jag höll med och sa att "det borde du inte ha gjort nej." men han kunde inte för sin vildaste fantasi förstå varför han skulle ha låtit bli. min hjärna hade nyktrat till såpass att den var kvick med orden och jag slängde käft med honom ett par ord till innan vi flyttade oss så vi skulle slippa se honom.

så vi sitter på en annan parkbänk, hon kysser mig med båda händerna runt mitt huvud och det kittlar lite lite längst in i maggropen. mitt i ett andetag ser jag att han kommer gående förbi oss igen och tittar långt på oss. jag försöker undvika hans blick och ignorera honom, men han börjar fråga vad han gjorde för fel. jag svarar honom att jag inte orkar ta det med honom nu. att han bara borde gå här ifrån. han frågar igen. jag svarar. han frågar och höjer rösten. jag svarar. om igen frågar han och tillslut hör jag min egen röst brista då jag skriker åt honom att "gå här ifrån och lämna oss ifred". han slutar inte. han frågar. jag dämpar rösten och använder ord som snälla du, vännen gå här ifrån. plötsligt ser jag hur det brister i ansiktet på honom. han ställer sig framåtlutad och vrålar rakt i mitt ansikte. jag hinner reflektera över att en salivdroppe träffar mig på kinden. nu minns jag inte mitt eget röstläge längre, men jag är säker på att jag inte skriker, jag är lugn helt lugn. tittar på hans metallställning runt hans högra arm. tänker att gör han nått som minsta ansats så är det den armen som ryker. jag ser mig själv sparka ner honom. men jag sitter kvar på parkbänken, henne under min vänstra arm och den högra lyft och pekandes i den riktning jag vill att han ska gå. som från ingenstans dyker det upp en tjej, som ställer sig framför oss och i vägen för killen. och ber honom att gå. mitt minne nu är som ett brus från myrornas krig. jag vet att det sluter upp allt fler som får killen att gå därifrån. ett par stycken kommer fram och frågar om vi är okej. jag är överväldigad över deras kärlek och hjälpsamhet. tack hör jag mig själv säga, tack, åh vad ni är fina mitt hjärta blöder just. jag håller om henne länge, en tår från henne rinner längs min hals. mina ögon är torra. mitt sinne förvirrat över vad som just hände. när vi kom till hållplatsen var det 10 minuter tills dess att hennes vagn kommer och den anländer just som hon kysser mig och torkar sina tårar.

när jag går upp för min backe börjar jag skaka som om jag fryser, darrar och skakar och tårarna rinner. i lägenheten, i mitt rum går jag runt som ett oroligt djur. min kombo och hennes ragg kommer in från balkongen. min kombo märker, trots att hon knapt kan stå på benen, hur det är fatt. jag gråter och går runt runt i rummet och flyttar på saker. hon håller om mig och jag går sönder alldeles. fläckar hennes tröja och hon sätter mig i sin soffa och bäddar ner mig under en filt. jag berättar.

ikväll grät jag igen över alla känslorna. hur rädd jag är för att visa dom. hur rädd jag är för att dom ska förstöra. hur jag rädd jag är för konsekvenser, orsaker, verkan, av att visa hela mig. jag grät över att vara hon som håller emot. som slåss. jag gillar att slåss men jag vill få gå sönder. ibland känns det som om jag hålls ihop av gummiband och hur trasig jag än är så rasar det inte. och det gråter jag över.

Fröken D