något märkligt inträffade igår.
jag hade ett väldigt givande samtal med lover.
vi gick in på känsliga bitar vi inte pratat om innan.
det handlade om sex mest men inte på ett porrigt sätt. vi pratade bara om sex.
efter vi stängt ner upptäcker jag att jag är våt genom trosorna och ut på bomullsbyxorna.
jag som inte ens känt mig uppkåtad.
tänder jag så mycket på personer mentalt?
det känns så "tjejigt". men varför skulle det vara dåligt att vara "tjejig"?
en av mina största nojjor är att vara en klängbrud. och jag får motarbeta mig själv ibland när jag inte har någon självdisciplin och bara vill ses fast man borde spela lite svår eller, stanna upp och andas och fråga sig vad man vill, klura ut åt vilket håll man vill och inte bara vänta på att den andra ska definiera relationen och gå och vara olycklig i väntan på detta.
det känns som att många kvinnor väntar på detta. väntar på att han ska ta beslut, om han vill eller inte.
jag undrar vad jag egentligen vill och hur mycket jag spelar svår.
jag vill inte vara en brud som fastnar för män (alt kvinnor) jag ligger med. det gör jag inte alltid, inte när jag fylleligger. men när jag inte gör det. då börjar man ju gilla till sist. jag kan inte knulla och vara nära någon, pussa på någon utan att gilla det som är bakom. jag funkar så. jag tänder inte särskilt ofta på bara kropp. och för att slappna av och öppna upp måste det vara någon jag gillar att vara med. någon som får mig att känna mig bra. det behöver ju inte gå så långt att man behöver vara vänner och umgås utanför knullandet, men att man ändå känner sig bekväm. om jag är stängd känslomässigt så blir inte sexet bra,thats it. det är kanske så för alla?
det är ju så det är, men jag vill inte känna så...jag vill vara oberörd och inte bry mig. vara den man inte kan fånga. men ibland faller jag ändå. mot min vilja. jag känner mig alltid "tjejig" så fort jag får mer känslor för någon annan än den har för mig. så jag motarbetar det. spelar sval.
det känns lite löjligt. jag borde sluta vara fixerad över mitt kön och hur jag vill bete mig och istället bara låta det vara som det är.
samtidigt vill jag inte ge hän för det där och gå runt och vara olyckligt kär.
hur gör man?
/fröken b
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar